Jag behöver inte tillverka ett minne. Jag har redan så många bra.

Nu är vi där igen. Så som det alltid har varit och som det alltid bör vara. Vi dricker vin, skrattar och spelar låtar i vilka texternas betydelse sedan länge försvunnit, men som ändå stannat kvar i oss. Som ett minne lite för starkt för att kunna tas bort. “Kommer du ihåg denna?” frågar du mig. Med viss tvekan slår jag an strängarna på gitarren och du börjar sjunga. Sakta men säkert kommer det tillbaka. Melodierna och texterna vi aldrig lärde oss. Vi kan dom inte nu heller men det är inte viktigt. Vi lägger till våra egna ord och låter minnet bygga resten. För det är det det handlar om. Att minnas en skön tid och stunderna vi hade när tiden inte betydde något och när allt runt omkring var sekundärt och utbytbart.

Lika snabbt som vi inser att vi fortfarande inte kan låtarna vi försöker spela förstår vi. Vi vet att det alltid kommer vara såhär. Nästan där, men inte ända fram. Vi tar en klunk till av vinet och tittar på varandra liksom för att säga till varandra, “Jag finns här, du är där. Vad ska vi göra nu?”. Vi ska inte göra något. Vi ska låta allt vara som det är och när vi behöver det, gör vi om allt igen…

... igen

..och igen.

För det är bra.

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar