Hur man omedvetet drar sig undan

Häromkvällen satt jag hos en god vän som betyder väldigt mycket för mig och diskuterade distansförhållanden och hur jag har upplevt tidigare försök till kärlek på distans. Ska jag vara ärlig så är det verkligen inte lätt. Det är inte lätt att längta och sakna. Att inte kunna komma till varandra på en kvart när man som bäst behöver det och att inte kunna spendera så mycket tid tillsammans som man vill. När man väl träffas så är det sällan oplanerat och spontant. Man ska hitta på så mycket som möjligt tillsammans och ingen tid får gå förlorad. Förutom allt detta så är det dyrt!

image Anledningen till hur frågan dök upp var att hon berättade att hon träffat en kille som bor i London (och därmed är jag rätt tydlig för de som känner oss) och hon bor här i Sverige. Jag ställde frågan till henne om hon var beredd att flytta för hans skull och hon sa nej. Sedan frågade jag om han var beredd att flytta för hennes skull och det var han. Någonstans där ringer varningsklockor för mig. Det kan vara så att jag lägger för mycket av mina egna erfarenheter i säcken här men det är ingen bra början. Om ett distansförhållande ska fungera i långa loppet tror jag att båda måste vilja göra uppoffringar för den andre. Går det inte av olika anledningar, barn, boende, jobb eller dylikt så må det vara hänt men VILJAN måste finnas där. Är jag ute och reser här? Säg det i så fall…

Jag hoppas hon har hittat rätt denna gången. Jag tror det, och att det någonstans i hennes liv finns en plats för honom. Det är en väldigt egen kvinna och någonstans skulle det vara skönt att kunna berätta för honom hur han INTE ska göra om han vill stanna kvar hos henne. Allt återstår att se.

Det är alltså med blandad förtjusning jag tänker på detta, för jag har en märklig egenskap när det gäller vänner som hittar partner samtidigt som jag fortfarande lever som singel. Det man har byggt upp tillsammans är byggt på likadana förutsättningar. Man har haft tid och plats för varandra. Kommer det in en tredje person i det förhållandet ställs det mesta på ända. Det hände med Jonas när han träffade sin Annette. Inget ont om Annette. Hon är en underbar människa men det som fanns i min och Jonas vänskap HAR förändrats. Vi måste ta hänsyn till att det finns en person till och numera krävs det planering för att vi ska träffas. Jag har full förståelse för att han vill träffa henne och jag är jä-ligt glad att dom har träffats. Det finns inget bättre än att älska, men jag har medvetet eller omedvetet dragit mig undan. Umgås med andra vänner som är i samma situation som jag. Kanske för att det känns tryggare, jag vet inte. Jag tror att detsamma kommer hända mellan mig och fröken Silver. Det ÄR inte så kul att vara det tredje hjulet som liksom är i vägen och aldrig går hem i tid efter en vinkväll. Att längta efter någon att älska samtidigt som man tittar på tindrande trånande ögon mellan nyförälskade är inte kul. Hur tänker ni? Hur reagerar ni i samma situation? Är det bara jag som tänker såhär?

Hur som helst så önskar jag att det är sant för henne, att hon kan släppa in honom. Inte döma för tidigt och låta honom ha sina tråkiga egenskaper och att dom, i hennes ögon, övervägs av dom goda. Det är så jag vill träffa någon i alla fall.

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar