Vi rotade i våra fickor för att se om där fanns några bortglömda slantar. Kanske en guldpeng vi inte visste fanns? Vi tittade på bilderna i alla fotoalbum som vi hade, för att försöka komma ihåg. Om det fanns något där vi inte hade tänkt på? Vi hittade inget där. Sedan började vi sjunga alla sånger vi kunde, sökte harmonier och melodier som kanske hade satt några spår men sångerna var för gamla och trötta. De gav inte mer.
Då gick vi ut till bilen och körde, körde, körde. Vi körde alla vägar vi någonsin passerat och kört på för att låta gruset under hjulen berätta var vi hade varit och vart vi var på väg men efter en stund tog bensinen slut, motorn tystnade och bilen stannade. Vi var tvungna att söka hjälp av förbipasserande bilar och det bar sig inte bättre än att den första bilen som stannade inte hade plats för mer än en person. Vi bestämde att vi skulle träffas där hemma senare och så satte hon sig i bilen och åkte iväg.
Kvar stod jag vid vår havererade bil och väntade på att någon mer skulle passera. Det tog inte lång tid förrän en bil, en aning nyare än den vi hade, stannade och jag fick skjuts. I sidospegeln såg jag vår bil stående vid vägkanten. Lite smutsig var den och det hade kommit rost på dörrarna men jag minns att jag tänkte hur bra den bilen var. Den hade tagit mig långt. Tryggt och säkert, men den var liksom inte bra nog.
Sedan den dagen åkte hon och jag aldrig mer samma väg…
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar