För ett tag sedan pratade jag och Jonas om att skaffa en lägenhet i Paris. En takvåning med snedtak och stora fönster upp mot himlen. Vi skulle vara dekadenta ut i fingerspetsarna, spela gitarr, piano och dricka vin hela nätterna tillsammans med lättklädda fransyskor. Antagligen skulle vi dagen efter sitta på ett litet kafé i någon gränd och njuta av frukost och tidning. Bara vara, utan måsten och krav. Vi skulle sitta och titta på när människor springer förbi. Med ett lätt leende på läpparna skulle vi följa dom med blicken och kommentera alla som passerar. Jonas som är en bitter jäkel men ack så trevlig hade säkert haft något underfundigt att säga om mannen i kostym som hastar över torget och jag skulle antagligen lyssna på honom, titta på mannen och tänka, “aldrig mer”.
Nu lär det där bara vara ett fortsatt samtalsämne när vi dricker vin och pratar om hur allt är och hur det borde vara. Det är då vi vet bäst!
Men ändå…
Hur tänker du?
4 Kommentarer:
har också varit på väg härifrån...men mycket längre bort....tanken på familj och släkt har fått mig att stanna.
Nu, 19 år senare....vill jag bara leva här....
Och vi kommer aldrig att vara ensamma Martin.Yvette och Paulette, de vackra tvillingarna besöker oss då och då och lämnar rött läppstift på de annars så vita cigarettfilterna. Jag kan höra hur de snubblar fram på kullerstenen i sina höga klackar. Långt där nere går de. Stolta, vackra och oemotståndliga.
...bara för att komma tillbaka igen. :-D
Jag drömmer om att resa och se mer, men jag har insett ju äldre jag blir att jag egentligen inte har sån längtan att resa. Det jag längtar efter är nya upplevelser och det kan man få nästan var som helst. Men resa är också kul. Att bo någon annanstans än Sverige? Kanske det, i ett annat liv. Jag reste hit som femåring från andra sidan jordklotet och jag tror att det räckte med det på något sätt ;-) Jag trivs väldigt där jag är och längtan är en drivkraft om att se nytt
Skicka en kommentar