Rapport från semesterverkligheten

- Var har du tagit vägen? Varför hör du inte av dig till mig som du brukar?
- Jag är här och här har jag alltid varit. Fast lite mer tyst än vanligt.
- Jaha, men du kan väl säga till när du har lust att träffas?
- Du är välkommen när du vill för jag saknar dig.

DSC00022

Vad är det som gör ensamheten så skön? Kan det vara stillheten när solen sjunker bakom horisonten och allt liksom blir stilla? Hur kommer det sig att man till slut förlikar sig med situationer som från början inte var önskade och är det inte märkligt vad lite kroppsarbete kan göra för själen?

Jag hade en pubertal verklighetsförankring idag. Ett uppvaknande jag inte riktigt var beredd på och en insikt i mitt framtida föräldraskap jag antagligen inte velat se tidigare. Jag vet inte om jag gillade det, eller det kanske var så att jag inte riktigt var beredd på det. Det har liksom inte funnits i min värld att just min son snart ska in i puberteten. Men så är det, och det kom som ett slag just idag. Alla barn ska ju vandra den vägen och även jag har gått dom stegen, tro det eller ej. Men kan han inte få vara barn, bara ett litet tag till?

2 Kommentarer:

Hanna sa...

;-)

Erica sa...

Så underbart sätt att beskriva detta. Insikten om att tiden går, även för ens barn. Vi människor verkar besitta en förmåga att acceptera det mesta med tiden. Märkligt, facinerande och fantastiskt på en gång.

Skicka en kommentar