Dementi

Jag har fått en del reaktioner på mitt bloggande och mina inlägg om att jag skulle vara olyckligt kär. Mitt svar till er är nej, jag är inte olyckligt kär. Jag är inte kär över huvud taget så då kan jag inte heller vara olyckligt kär. Jag lever i en kärlekslös bubbla, som i och för sig inte skulle vara så svår att ta hål på, men där har jag det bra just nu. Såvida man inte kan kalla kärleken till sina vänner för lycklig eller olycklig. Visst finns det någon jag tänker på men jag skulle inte kalla mig olycklig för det eftersom vi känner likadant för varandra, och båda två kan vi med våra sunda förnuft förstå att det inte kommer bli mer än ömsesidigt “omtyckande” och jag är helt okej med det.

Jag har en gång för inte så länge sedan varit inne i dejtingträsket och rotat men nu står jag mer vid sidan om och fäller dråpliga kommentarer som; “Nähä, det gick inte säger du? Var han inte något att ha?”. Det är märkligt det där med dejtandet i vuxen ålder. Som ett ställningskrig där man bara väntar på att den andra ska visa tecken på svaghet eller styrka. Bara för att anfalla eller ta till reträtt. Man ska hitta helt jäkla rätt. Gör man inte det går man allt för lätt därifrån och jag är inte bättre än någon annan. Att jag sedan reflekterar över den tiden i mina inlägg idag innebär ju inte att jag är kvar där. Snarare att jag ser på saker och ting med en klarare syn och har en möjlighet att förändra och förbättra sånt jag inte är nöjd med idag.image

Just nu lever jag med Simon, mina gitarrer, pianot, trädgården, dator, bloggande, filmer, musik, musicerande, sommar, semester, vin och vänner i en enda fin röra, som om Ernst Kirchsteiger hade mixat ihop allt på en Gotländsk slätt framför en solnedgång i TV4, på sin nybyggda veranda i klara ljusa färger. Han hade säkert fällt kommentarer som; “Underbart fantastisk som doften av fuktigt gräs en sensommarnatt i augusti” samtidigt som han bedårats över dom sprakande färgerna.

Jag tycker om att vältra mig i vemod och melankoli emellanåt. En del skulle säga att det känns dystert men jag menar att det skapar något nytt och oväntat och jag mår bra av det. Det skulle inte gå att leva på något annat sätt för mig. Andra dagar är jag bara en glad skit. Jag tackar för att ni bryr er.

Allt är helt enkelt bra.image

2 Kommentarer:

Erica sa...

Jag har inte tänkt mig att du är olyckligt kär. Men ibland har du skrivit inlägg där man anar den där insikten som ibland innebär att man skulle kunna sett en väg men så tog man själv eller någon annan vägen bort från det som skulle kunna vara möjligt. Den känslan du förmedlar är den jag fångar upp i filmen "Broarna i Madison County". Där i slutet då Clintan sitter i sin bil och väntar på henne som gör sitt svåra val. Den känslan förmedlar du, enligt mig.

Martin Hansson sa...

Hmm kanske är jag Clintan som väntar i bilen. Det jag skriver om är ofta saker som hänt för ett tag sedan om inte för länge sedan. Jag slutar inte fundera och tänka på allt som hänt.

Skicka en kommentar