Ambulansen väckte mig

Imorse vaknade jag av att det bankades på både dörrar och fönster. Frenetiskt… Yrvaken och halvt irriterad slet jag mig ur sängen för att se vad som stod på.
När jag öppnar dörren så står det en ambulans utanför, och en ambulanskille med uppspärrad blick möter mig med ett “Nej.. vi ska längre upp” och så springer han iväg till ambulansen och gasar fort som f-n vidare till gården längre upp på vägen. Där bor det en gammal dam som har problem med hjärtat och åker titt som tätt till sjukhuset pga detta. Jag är glad att han såg skillnad.

Det var ett märkligt uppvaknande kan jag säga. Tanken slår mig när jag står vid kaffekokaren och brygger mitt morgonkaffe samtidigt som jag stoppar in en bake-off baguette i ugnen och ser fram emot en lugn, lång och skön frukost att hennes liv kanske tog slut idag. Vilket perspektiv!





Jag tänker inte ånga på om att “man ska fånga dagen och vara glad för det man har” eftersom jag inte tycker om klyschor. Klyschor är bortförklaringar eller en form av räddning åt dom som inte hittar någon annan lösning, men detta gav mig något att tänka på. Borde jag ringa grannen och kolla hur det gått? Eller ska jag låta livet ha sin gång. För såhär är det. Saker och människor är inte eviga och dom kommer försvinna förr eller senare. Jag tror jag hade en lugn och skön känsla ändå.
Saker och ting är som dom är och ska vara. Livet har sin gång och det finns inget att göra.
När gamla människor går bort känner jag trots allt ett lugn. Ett långt och arbetsamt liv har fått sin belöning någonstans och jag får för mig att dom stiger upp i något som kan kallas hem. Det viktiga att inte glömma och att hedra… Jag kommer osökt att tänka på Totta Näslunds “Sex fot under” som också finns på Mauro Scoccos senaste platta.

… och allt går vidare…

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar