Tack, tack och tack!

I en strid ström har gratulationer kommit till mig och jag kan inte säga annat än att det gläder mig något oerhört! Ni är bäst, ni är vackrast och ni är högst verkliga i min värld! Tack, tack och tack.
Tack Tiina för att jag fick vakna med gratulationerna inpå mig, tack Sara för den otroligt vackra skönsången! Tack Jonas, Hanna, Daiga, Jennie, Jenny, Linda, Marlén, Anders, Per, Åsa, Marie, Helene, Anna, Christer, Hassan, Jasmine och Christel för att ni finns och tänker på mig. Jag hoppas vid min Gud att jag inte glömmer någon nu. Telefonen ringer fortfarande…

Jag skrev i ett inlägg tidigare att födelsedagar hade ett större skimmer förr, när man var liten. Och det är ju dom man kommer ihåg bäst, eller rättare sagt dom man vill minnas som dom var.
När jag låg vaken på morgonen och lyssnade på hur mina föräldrar och min bror pysslade och tisslade och tasslade i köket. Deras fotsteg i hallen mot mitt rum. Man låtsades sova men egentligen var det bara såå spännande.

Nu är det egentligen mer spännande med Simons födelsedag, hur mycket man vill ge tillbaka av det man en gång fått. Men idag är det min dag. :-D 

Till er som inte nått den högst oansenliga åldern av 36 år vill jag säga… Det är precis som när man är 25 eller 31… ingen större skillnad. Bara en annan siffra. Till er som redan har nått och passerat 36 vill jag säga; “Detta var väl inte något att ropa hej för?!”

Tack, till alla er än en gång!!!

2 Kommentarer:

Peran, typ sa...

Ingen skillnad mellan 35 och 36? Jag vill ha ditt liv!


8-) Grattis igen.

Catarina sa...

Sällar mig till Grattiskören!

(det är nåt speciellt med 36, men det låter jag dig lista ut själv...)

Skicka en kommentar

 
SPELAREN
/SPELAREN