JAG ÄR REDO





Jag känner mig redo. Redo att säga; “Kom, kom så går vi åt samma håll och gör någonting kul ihop”. Men det finns ju ingen att säga det till. Jag har ingen ro i min kropp när jag är på väg, så som jag är nu. Som att stå på perrongen, tåget står på spåret på väg att gå och jag väntar på att någon ska fatta min hand och vi hoppar på det där tåget. Orkar liksom inte resa ensam mer. Tillsammans med lyckliga ögon är bättre än ensam med trötta fötter.

Igår reste jag, eller rättare sagt jag fick det där lugnet i kroppen jag letar efter. Men det är inte som ni tror. Det handlar inte om kärlek. Det handlar om vänskap och om en människa, i stort sett den enda människa som kan ge mig det där andrummet genom att bara vara den hon är och se mig som jag är. Jag hoppas vid alltings redighet att jag får henne att känna samma sak. Det finns inga krav på att vara bättre och inga föreställningar om att det inte finns några fel.

Vi har alla en massa fel och brister som vi inte vill visa och vi har alla en massa sköna goda egenskaper som man ibland önskar att man fick mer tid att ge av. Det är så lätt att döma och fokusera på det som är negativt att man glömmer bort att leta efter det goda. Jag är en av dom som ibland glömmer det goda.
Jag och fröken Silver har nog sorterat och ställt i ordning alla våra egenskaper. Vi vet var dom finns hos den andre och det är den känslan som är så skön. Vi vet vilka punkter som inte ska vidröras och vilka man vill se mer av. Ibland stökar vi till dom, men det rättas snart till igen.

”Varför är inte ni tillsammans? Ni passar ju så bra ihop!” har jag fått höra ett par gånger, även från människor som jag knappt känner(!).
Men det är inte så enkelt och det är inte ett alternativ. Jag har inte lust att omvärdera allt. Vet vad som finns och det ligger så bra där. Det är vackert i sin litenhet, eller storhet om man så vill. Det är det enda idag som känns tryggt och som jag vet säkert att det finns där. Och jag är inte säker på att det skulle vara bättre med något annat. Så känner vi nog båda två. Det finns en historia, men den är min och hennes och inte för andra att se. Detta är min hyllning till henne.

8 Kommentarer:

Marlén sa...

Fint ...

Pärlan sa...

Det blåser storm på havet och som en båt som inte har något annat val än följa vågorna åker han med.
Han väntar i ett väntrum, står på en perrong. Men vad väntar du på min vän?
Vad är det du söker, när lugnet finns här. Vad är det du inte vill omvärdera när du är älskad som du är.

Martin Hansson sa...

Vad är det jag väntar på? Vad är det du väntar på? Vet vi alla vad vi väntar på? Vill vi inte bli överraskade av livet och med förvånade glada ögon bli värmda av tryggheten i en annan människas kärlek?

Pärlan sa...

Så värm dig då, det är nämligen inte var kväll jag eldar ;-)

Martin Hansson sa...

Värmen är ju inte här... ;-)

Pärlan sa...

Och hon sprang till väntrummet, ut på perrongen. OCh där stod han stelfrusen och irriterad. Hon frågade "varför är du så arg" och han svarade "lär dig att stava rätt om du nu ska skriva på min sida, eller lär dig åtminstonne att stava till perrong.
Och hon tog honom i sina armar och gav honom allt och lite till.

Sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

"kan det vara så, att de nog älskar varann ändå"

Martin Hansson sa...

Tänk om allt vore så enkelt.. Du har rätt i att det inte behöver vara svårare än så.

Puffar fram ett par inlägg « KÄRLEKSFÖRKLARINGAR TILL FÖRBANNELSE sa...

[...] Jag är redo – Publicerad 15 februari [...]

Skicka en kommentar